onsdag 30 juli 2008

att mäta fibrer

Precis som man kan mäta grovleken på garn kan man också mäta grovleken på fibrer. Alpackaullen mäts oftast i mikron dvs i tusendelar av en millimeter. Det är diametern på fibern man mäter så det blir ju lägre tal, ju finare fibrer. Bilden visar mitt trädgårdssnöre av de grova fibrerna - jag vet inte alls hur grovt det kan vara. (Jag har tvättat snöret både på 30 och 40 grader i tvättmaskinen men det tovade inte i hop sig mera än det här förresten). Den härvan med handspunnet garn av alpacka som jag köpte var 24,8 mikron så det här är nog minst det dubbla eller så. Jakten på så låga mikrontal som möjligt skall jag nog skriva om en annan gång..




Här är det merino jag spinner på slända - jag gissar att det är 22 mikron ungefär? Det är en helt vanlig kvalite. Jag har mätt antal varv per tum (WPI) på garnet - det är ungefär 40 WPI. WPI är annars ett sätt att mäta som är allt för villkorligt för min smak. Som vävare vet man hur stor skillnad bara 1 tråd per tum kan göra...

Förutom mikron så finns det förstås krångliga engelska sätt att mäta fibrernas grovlek på också. Med tanke på vad jag berättade om garnnummer här vore det konstigt annars!
Bradford count är ett sådant sätt att mäta på - då räknar man hur många 560 yards härvor man kan få av ett pund fiber... Det är det här som brukar se ut såhär "80's", "100' s" och så vidare. Från fibrer som är 100's har man alltså fått hundra härvor (s = skeins) på 560 yard varje av ett pund fibrer. Här gäller att ju högre tal, ju finare fibrer. Jag får nog tillägga att det är teoretiska härvor och att det bygger på antaganden och vana hos ullsorterarna. Numera finns det tabeller som visar hur många skeins ett visst mikrontal skall tillsvara men själva metoden är alltså från tiden före mikroskopen... Här kan man läsa lite mera.

söndag 27 juli 2008

täcke i solvad opphämta

Det är många bröllop i sommar och här är en bröllopspresent till ett annat par som gifter sig i sommar. Jag har broderat initialer och årtal i korsstygn förstås.



Jag kopierade ett täcke från brudgommens släkt så gott det nu gick och här är de två bredvid varandra. Mitt nya täcke blev någon cm längre (men är inte fållat på bilden) - det är helt acceptabelt med tanke på att jag använde moderna garner tycker jag.



Färgerna på originalet har blekts men jag hade alltså turen att hitta färger som var mycket lika originalets färger - även om det kanske inte ser så ut på bilden. Man ser också hur slitet täcket är men det är inte så konstigt med tanke på att det är gott över 100 år!



I närbild ser man att garnet har blekts olika - man kan nästan gissa var vävaren har bytt spole! En rand är tex blåare i det bruna fältet - även de rosa ränderna har blekts olika mycket. Det är säkert av olika härvor, kanske av olika färgbad också? Troligen har hon färgat garnet själv och kanske spunnit det? Eller var det beställaren som gjorde den delen? Täcket är nog vävt av en professionell vävare - det är mycket duktigt gjort. I området där täcket kommer ifrån fanns det vävare specialiserade på den här typen vävar (det som heter skillbragd på norska och vävs med två skaftgrupper och som räknas som en svår teknik).




Avigsidorna av de två täckena. Vävaren har varit mycket sparsam med inslaget - det är fäst med knutar. Kanske går det åt någon cm mindre garn då? Eller så störde hon sig på det dubbla garnet där man skarvar? Eller på att snodden på garnet alltid ser annorlunda ut just där om man delar på garnet? Jag vet inte - men knutarna har hållit och inte alls skavt sönder väven så som man så ofta hör det varnas för.
Vävaren vävde det i två halvor och sydde ihop det till ett täcke. Det är mycket snyggt gjort och hon har hållit inslagstätheten genom hela täcket, man måste faktiskt kolla för att se att det är ihopsytt. Jag hade lite bråttom då jag skulle göra det första täcket så jag vävde i en bredd men frågan är om det är så mycket snabbare egentligen...



Det nyvävda och inte fållade täcket - ni som har följt bloggen länge kanske känner igen det? Det här är nummer två i det här mönstret :-) Och ja, det är också den där ufon som döljde sig bakom det blommiga tyget på vävstolen... det finns flera ufon kvar...

torsdag 24 juli 2008

bröllop

Det här är en av de mest spännande dekorationerna till bröllop jag har sett - inte alls sådär mesigt/pastelligt som det brukar vara. Det är brudens far, KG Gyllensvärd som har skapat "skylten" som skall placeras bakom brudparet under firandet. Bruden är svensk och brudgommen är norsk - men har tillknytning till Italien som ni ser. Solen lyser över brudparet och de skall sväva på moln från sjunde himmeln. Under finns tomma notstreck som de själva skall fylla med innehåll - brudparet arbetar med musik och det hela inramas av ett stort rött och glatt hjärta.




Vägen till bröllopsfirandet måste också ha en skylt! Ett stort grattis till K + E!



Fågelträdet som man såvitt skymtar i bakgrunden på första bilden har KGs barnbarn gjort. De har ritat och målat medan KG har sågat. Ett kul sätt att dekorera sin trädgård! De fåglarna som KG själv gör och som jag har berättat om här finns numera till salu på Designbutiken Krypton förutom på Bohusslöjd.

måndag 21 juli 2008

en trasmatta från Sjuhäradsbygden

Jag gillar trasmattor och den här ser rätt så vanlig ut - precis som den jag visade här Mattan är köpt på loppis i Sjuhäradsbygden.



Även på lite närmare håll ser den helt vanlig ut - det rosa skäret finns med som på nästan alla andra gamla mattor. Rött var ju svårt att tvätta utan att det fällde.



Men på helt nära håll ser man att många av inslagen består av "stränggarn" eller flera tunna bomullstrådar i samma inslag. Det finns några vanliga trasinslag för att stadga upp mattan men många inslag är av sammanspolade garner.



Och på fransen är det helt tydligt; varpen är av tunna bomullstrådar solvade i samma solv. Det är allt från 4 till 12 trådar i samma solv om jag har räknat rätt. Det får mig att tro att mattan är vävd i Sjuhäradsbygden - kanske av äfsingar från förläggarindustrin som jag berättade lite om här. Eller kanske är det bara någon som har fått köpt billigt garn från någon fabrik? Såvitt jag kan se är det bara naturmaterial i trasmattan - det tyder på att den är gammal men hur gammal är svårt att säga. Det finns ju folk som bara använder naturmaterial nu också :-)
Jag gillar tanken på att mattan kan vara vävd av äfsingar och garnrester man har tagit vara på - men om det verkligen är så blir bara gissningar tyvärr...

fredag 18 juli 2008

varpstickor


Fyra varpstickor av lite olika modeller - den till vänster är den jag använder mest. Den har handtaget på rätt ställe och man behöver inte plocka skälet som med de andra varpstickorna. Nummer två är egentligen en bandgrind så den är inte så bra att jobba med, handtaget kommer på fel håll. Med de två andra måste man plocka skälet manuellt och lägga varje tråd för sig runt skälpinnarna så då tar det längre tid att varpa och det är större chans att man gör fel förstås.

tisdag 15 juli 2008

Göteborgshandduken

Tidigare i år berättade jag att KG Gyllensvärd numera också arbetar med textil och här är ett av resultaten - Göteborgshandduken! Den vävs av Linneväveriet i Horred för Bohusslöjd och skall vara ett alternativ för turister som vill ha snygga souvenirer från Göteborg - souvenirer brukar ju inte ha så där hög kvalite men här är alltså ett undantag.



Handduken är stilren med lite kurbits-stuk och den har en mängd symboler för Göteborg - Vinga fyr är förstås placerad i (eller på?) en ö :-) Blommorna skall påminna om alla trevliga parker som finns i Göteborg; T för Trä'gårn eller Trädgårdsföreningen, Botaniska trädgården, Slottskogen och alla de andra. Och så en av stadens många stjärnkockar som påminner om att man kan äta god mat lite varstans.


Göteborg grundades då kung Gustav II Adolf pekade ut var staden skulle ligga och han står självklart staty på Gustav Adolfs torg. Staden är och har varit en viktig hamnstad så KG ritade ett containerfartyg i B'et - B för båt förstås.


Göteborg har också en världskänd orkester - Göteborgssymfonikerna - som staden har all orsak att vara stolta över, det visar G-klaven. Och så måste förstås Liseberg också få vara med! :-)
Det är riktigt kul att se hur många symboler för Göteborg KG Gyllensvärd har lyckats få med på handduken utan att överlasta mönstret!


Här är avigsidan av handduken - den är vävd i Linneväveriets speciella teknik med fyra olika färger som tillsammans gör att man uppfattar att det finns många flera färger i tyget än vad det egentligen finns. Om man har vägarna förbi Horred rekommenderar jag fabriksvisningen där man kanske kan få se hur handdukarna vävs. Och vill ni ha en souvenir från Göteborg förstår ni säkert vad jag tycker ni skall köpa!

söndag 13 juli 2008

spoltenar del 2

Jag förstår av kommentarerna och av mail att många inte känner till så mycket om spoltenar, de är vanliga att hitta på loppisar här. Bakgrunden är troligen att i Sjuhäradsbygden var förläggarindustrin viktig för försörjningen under många år. (En förläggare är en pengastark person som köpte in garn, fick tyget vävt i hemmen och så sålde tyget vidare till kunderna). Vävarna fick betalt per meter och det var därför viktigt att få ihop så många meter som möjligt för lönens skull. De använde sig av spolrockar för att spola inslag och göra varprullar (för att kunna använda varpsticka under varpningen). Det var vanligt att hela familjen arbetade tillsammans. Kvinnan gjorde det viktiga - nämligen vävningen - och fick så hjälp av den övriga familjen till spolningen. Bilden ovanför visar dels en mann dels en liten flicka som spolar och är tagen ur "Maskin Makt".


Den här bilden kommer också från Riksutställningars utsällningskatalog "Maskin Makt" från 1977. Det står att "På 1840-talet vävde hemvävarna i Sjuhäradsbygden 78 % av allt bomullstyg, som då försåldes i landet." Det är därför rimligt att vävarna använde sig av de hjälpmedlen de kunde. Man kan tänka sig att det att köpa en spolmaskin var dyrare än att få någon att göra en spolten ( eller göra en spolten själv) till den spinnrocken som troligen redan fanns i hemmet. Jag tycker nog också att det verkar mindre arbetsamt att spola med spolrock än att använda spolmaskin och så kanske de tyckte också.



Här är omslagsbilden till Björn Sterners bok "Textil hemindustri i Sjuhäradsbygden under 1900-talets första hälft". Där ser man också att kvinnan väver och mannen spolar på spolrock. Björn Sterners bok är en av de bättre böckerna om förläggarindustrin. Han har undersökt fakta, lönelistor, avstånd till firmorna, antal vävstolar och antal personer i familjen etc. och har fått fram trovärdiga uppgifter om hur vävarna egentligen arbetade. Han tar hål på en del myter som florerar kring hur snabbt de fick väva för att försörja sig och liknande. (En person kunde tex lämna in vävar för flera personers räkning och då går det förstås inte att räkna ut hur mycket en person hann väva under en vecka eller så...)

Allt detta bara för att säga att det troligen är spoltenar jag har köpt och även om man möjligen kan använda de till att spinna med så är de nog gjorda för att spola inslag och varprullar i bomull - till förläggarnas vävar för att vara helt precis :-)

lördag 12 juli 2008

spoltenar


En bild av mina spoltenar som jag köpte på loppis, tyvärr är det ingen av de här som passar till mina spinnrockar. Den ena spoltenen är lite klumpig och är nog ett hemmabygge med sin jämntjocka ten. Den andra har en ten som verkar bra att göra inslagspolar på medan den översta är så spetsig att jag funderar på om den inte kunde gå att spinna med? Om man nu hade haft en spinnrock som den passade till alltså :-)
De är ju rätt så lika sländan som jag berättade om här - där kan det vara någon som har byggd om sin spolten till en slända kanske?

torsdag 10 juli 2008

flytta garn på spinnrockskrokar

Det finns ett redskap som heter Woolee Winder som flyttar tråden jämnt över spolen men 200 dollar är ganska mycket för något man inte riktigt vet om det fungerar tycker jag. De har en modell som passar min Louët spinnrock men jag har inte provat den och heller inte Louëts egen variant med en krok som glider.


video

För några veckor sedan hörde jag talas om en kvinna som flyttade garnet på spinnrockskrokarna bara med hjälp av tramporna - det verkade ju nästan lika smidigt som Woolee winder så jag testade. På filmen tvinnar jag men jag kan använda samma metod när jag spinner också. Själva finessen är att man börjar med kroken längst bort och har garnet på vänstra sidan om man spinner Z och på högra sidan om man spinner S. Det kanske går åt andra hållet också - men det har jag inte lyckats med än så länge.
Man utnyttjar garnets tendens att sno sig när man släpper spänningen och det går lättare ju mera snodd garnet har. På en del av filmen har jag ovanligt mycket snodd men det beror nog mest på att det var så svårt att hålla kameran och trådarna samtidigt så jag fick göra om det några gånger.

Jag tvinnar "trädgårdssnören" av de grova alpackafibrerna förresten, tänkta till att knyta upp sockerärter och liknande. Garnet har jag spunnit utan något förarbete alls direkt från lockarna och det är både korta och långa fibrer - garnet är rätt så sticksigt och grovt. Tänkte mig att ett alpackasnöre borde ruttna i loppet av vintern och inte vara så hårt att det skär in i blommorna - miljövänligt och bra alltså - men vi får se hur det går med det. Först skall jag i varje fall se om det går att tova ihop snöret...

tisdag 8 juli 2008

Tex, Nm, Ne och några till

Garnnumrering är en hel djungel av olika sätt att mäta och räkna, Möller som skrev boken jag berättade om i förra inlägget har en bra översikt över olika sätt att räkna.

Jag berättade i ett tidigare inlägg om hur man kan räkna ut garnnumret på handspunnet ullgarn. Då använde jag metrisk numrering - Nm - och kom fram till hur många 1000 meter garn jag hade per kilo fibrer - eller meter per gram om man föredrar att tänka så. Jag räknade alltså på längd per viktenhet.

Ne - engelska bomullsnummer - är också ett vanligt sätt att räkna. Det kommer från den tidiga engelska textilindustrin och utgår lite omständligt efter hur många härvor garn av en viss omkrets man teoretiskt kan få ut av så och så stor mängd fibrer - olika för olika sorters fibrer och garntyper förstås. Och allt mäts i engelska mått med yards och pund...

Det är inte helt lätt att hänga med men "ju högre nummer ju tunnare garn" är en bra minnesregel. Samma regel gäller också för de speciella garnnumren för ull kamgarn (British worsted count) och för ull kardgarn (Yorkshire Woolen Skein) och även för de skotska numren för ull kardgarn (the Galashiels Skein) - och så finns det förstås en hel hög med olika lin-nummer också!

Jag har hört talas om en del personer som trodde de beställde garn i Ne men fick Nm och det blir ju inte så bra... Ne 40 tillsvarar Nm 67 så det blir stor skillnad - eller så kan man ju blanda ihop denier och Nm kanske? (Denier används i vardagen mest för strumpbyxor och visar hur många gram 9000 meter väger, 40 denier tillsvarar Nm 225).

Som sagt, det hela är en ren djungel av olika nummersystem och det behövdes en enhetlig numrering; det blev den officiella internationella numreringen Tex som visar vikt per 1000 meter. Man räknar alltså "åt andra hållet" så att säga, dvs man utgår från hur mycket 1000 m väger i stället för att utgå ifrån hur långt garn man får.

Som en konsekvens av detta, betyder "ju högre tex-tal, ju tjockare garn". 40 tex är 1000 meter som väger 40 gram, 50 tex är 1000 meter som väger 50 gram och så vidare. Texnumreringen har inte fått genomslag inom handarbetskretsar i Sverige än - det är bara Finland som konsekvent använder det här systemet så vitt jag vet. Det är lite synd för det blir faktiskt enklare när man har ett standardiserat system så att man vet vad man pratar om!

lördag 5 juli 2008

kardflor, sliver, tops och roving

Det händer man hittar böcker som är överraskande bra och det här är en sådan, Tekstilhåndbogen av Mogens Birger Møller. Det är en handbok för inköpare och beställare inom textil och tydligen är den också tänkt att användas i skolan. Boken är från 1983 så en del uppgifter har blivit för gamla förstås men det är mycket intressant att läsa. Här kan man lära sig om hur många stygn det skall vara pr cm på en bra söm och varför sidsömmarna i t-skjortor vrider sig (det beror på vilka stickmaskinerna man använder) eller varför jeans gör det (om de är vävda i 2/1 eller 3/1 kypert) och hur man kollar om byxorna är sydda trådrakt (man må tage dem ved foden og vippe dem lidt op og ned. Fejlskjæringer viser sig så straks).

Jag som mest läser om spinning för tiden tycker det är intressant när han förklarar hur en industriell kardning/kamming går till, så här kommer det ett utdrag:

"Princippet i denne (kardmaskinen) er, at materialet føres ind på 2-4 store hurtigtgående tromler besat med elastiske ståltrådstænder. Rundt om tromlen er anbragt 6-10 valser, arbejdere og vendere, workers and strippers, med lille diameter og tilsvarende kartegarniture (card clothing). Fibrene børstes mellem disse to sæt ståltrådsbørster og danner efterhånden et regelmæssigt flor.

Hvis der ønskes kartegarn (strøggarn), woolen om uld, carded om bomuld, deles dette flor af en flordeler, to systemer av læderremme, der skiller floret i smalle strimler, der hver for sig rulles mellem to lædermanchetter til et løst sammenhængende forgarn, der igen strækkes og snos let til den ønskede tykkelse, inden den egentlige spinding finder sted på ringspindemaskinen, tidligere ofte selfaktorn.

Hvis der ønskes kæmmede garner, worsted om uld, combed om bomuld, samles floret fra kartemaskinen i én tyk lunte, sliver, der rulles op og anbringes på kæmmemaskinen (Noble Comb til oliespundne, Schlumberger eller Heilmann Comb til tørspundne garner i uld). På denne fremstilles tops, ved at affaldet, noils, kæmmes fra. Noils går oftest tilbage til kartegarnspinderiet, men tops gennemgår 4-6 processer med dublering og strækning, så fibrene er helt parallelle, når mellomproduktet, rovings, når frem til spindemaskinen, hvor garnet får sin endelige tykkelse, snoningsgrad og opspoling."

Så kardfloret delas till strimlor och snos lite lätt före det spinns till kardgarn. Vill man ha kamgarn, tar man sliver, tjockare strimlor av kardfloret från kardmaskinen och kammar det i en egen maskin till tops. Topsen kammas och sträcks några gånger till rovings före det spinns till kamgarn.


onsdag 2 juli 2008

att repa upp vävfel

Det händer det blir fel i väven... och för några dagar sedan fick jag repa upp rätt så mycket. Då klipper jag upp inslaget på några ställen och drar först ut varptrådarna mellan det uppklippta. Varpen måste vara under spänning.



Ett klipp så nära stadkanten som jag vågar och så vrider jag stadtrådarna lite åt sidan. Då får jag som regel ut inslaget från stadkanten utan att några varptrådar brister. Och ja, jag borde absolut lära mig att ta bättre bilder!



Når det inte längre går att vrida ut varptrådarna använder jag en virknål för att få ut inslaget uppifrån utan att trampa upp något skäl så länge det går. Därefter får jag antingen klippa upp igen eller i nödfall trampa upp skälet. Just den här väven är relativt gles men metoden fungerar på lite tätare vävar och sliter mindre på varptrådarna än om man "backar" i väven. Det är ju faktiskt varptrådarna som är det dyra i en väv - det är de som har flest arbetstimmar bakom sig :-) Här repade jag nog upp en sådär 30-40cm, det tog ungefär 10 minuter eller så.



Och så äntligen kom bomkäppen fram! Varptrådarna klarade av det utan för mycket oordning och ingen gick av, det är lite blandade garner av bomull 20/2 och uppåt.

För några år sedan räknade jag på materialkostnaden kontra arbetstidskostnaden vid felvävningar och det är helt klart arbetstiden som är det dyra - det var väl ingen som trodde något annat? :-) Så i stället för att lägga ner tid på att väva baklänges - det hade nog tagit flera timmar för att inte tala om hur tråkigt det är - så fick jag ta kostnaden för det förstörda inslaget, det var ju helt säkert garn för minst ett par kronor som gick åt här! ;-)