dubbelväv

För några år sedan vävde jag mycket dubbelväv, plockad och mönstrad. Just det här täcket är i ull och är vävd i två halvor och sytt ihop på mitten. Det har (nästan) ett traditionellt mönster från Tröndelag vid gränstrakterna mot Sverige där det kallas flensvev eller meråkervev. I Sverige känns nog tekniken mest igen som finnväv, ryssväv och/eller plockad mönstrad dubbelväv. Kärt barn har många namn!



Mönstren är av samma typ som man finner lite varstans - pelikanen som hackar sig i bröstet för att ge sina barn mat, löv, hammarkors, stjärnor och så granatäpplemönstret som några gånger tolkas som symbol för fruktbarhet. Just det här mönstret kallas där våffelros - våfflor var nog mera bekannta än granatäpplen på 1800-talet i Tröndelag. Texten skall egentligen vara en psalmvers men jag ändrade det till den meningen som svenska typografer använde när de skulle kolla att alla bokstäverna fanns med. Jag tyckte det passade som ett symbol för gränstrakterna mellan Tröndelag och Jämtland.



En annan väv där jag också har vävd olika traditionella mönster från samma trakter. Gult och brunt med ev. grönt var de vanligaste färgerna mot slutet av 1800-talet, senare blev rött och brunt mera populärt.

Överhogdalsbonaderna

Under sommaren har det som vanligt varit mycket bilåkning - jag har definitivt tröttnat på hamburgare, kebab, pommes frites och liknande! Vägkrogen i förra inlägget serverade köttfärslimpa med lingon men det var ingen höjdare det heller...
Emellan allt bilåkande hann jag med en snabbvisit på Jamtli i Östersund för att titta på Överhogdalsbonaderna. Mycket intressant - jag visste inte att bårderna var så dominerande på soumakvävarna och så måste jag säga att Revsundslisten var mycket snyggare i verkligheten än på de bilderna jag har sett. Det blir till att väva en ny "kopia" i rätt storlek så småningom. Här finns min förstorade dubbelväv med mönster från Revsundslisten.




Det tråkiga med museerna nu för tiden är att man som oftast inte får ta kort på utställningarna så jag har inga bilder att visa. Visst förstår man att ljuset kan förstöra vävarna - men en bild tagen utan blixt skadar ju inte? Som alternativ kan man tänka sig att museumsbutikerna säljer bra bilder men det gör de ju inte heller. Suck.

Och vad skall man säga om disktrasan med motiv från Överhogdalsbonaderna? Le eller gråta? Jag tröstade mig med en äkta skurtrasa från Växbo lin...

täcke i solvad opphämta

Det är många bröllop i sommar och här är en bröllopspresent till ett annat par som gifter sig i sommar. Jag har broderat initialer och årtal i korsstygn förstås.



Jag kopierade ett täcke från brudgommens släkt så gott det nu gick och här är de två bredvid varandra. Mitt nya täcke blev någon cm längre (men är inte fållat på bilden) - det är helt acceptabelt med tanke på att jag använde moderna garner tycker jag.



Färgerna på originalet har blekts men jag hade alltså turen att hitta färger som var mycket lika originalets färger - även om det kanske inte ser så ut på bilden. Man ser också hur slitet täcket är men det är inte så konstigt med tanke på att det är gott över 100 år!



I närbild ser man att garnet har blekts olika - man kan nästan gissa var vävaren har bytt spole! En rand är tex blåare i det bruna fältet - även de rosa ränderna har blekts olika mycket. Det är säkert av olika härvor, kanske av olika färgbad också? Troligen har hon färgat garnet själv och kanske spunnit det? Eller var det beställaren som gjorde den delen? Täcket är nog vävt av en professionell vävare - det är mycket duktigt gjort. I området där täcket kommer ifrån fanns det vävare specialiserade på den här typen vävar (det som heter skillbragd på norska och vävs med två skaftgrupper och som räknas som en svår teknik).




Avigsidorna av de två täckena. Vävaren har varit mycket sparsam med inslaget - det är fäst med knutar. Kanske går det åt någon cm mindre garn då? Eller så störde hon sig på det dubbla garnet där man skarvar? Eller på att snodden på garnet alltid ser annorlunda ut just där om man delar på garnet? Jag vet inte - men knutarna har hållit och inte alls skavt sönder väven så som man så ofta hör det varnas för.
Vävaren vävde det i två halvor och sydde ihop det till ett täcke. Det är mycket snyggt gjort och hon har hållit inslagstätheten genom hela täcket, man måste faktiskt kolla för att se att det är ihopsytt. Jag hade lite bråttom då jag skulle göra det första täcket så jag vävde i en bredd men frågan är om det är så mycket snabbare egentligen...



Det nyvävda och inte fållade täcket - ni som har följt bloggen länge kanske känner igen det? Det här är nummer två i det här mönstret :-) Och ja, det är också den där ufon som döljde sig bakom det blommiga tyget på vävstolen... det finns flera ufon kvar...

en trasmatta från Sjuhäradsbygden

Jag gillar trasmattor och den här ser rätt så vanlig ut - precis som den jag visade här Mattan är köpt på loppis i Sjuhäradsbygden.



Även på lite närmare håll ser den helt vanlig ut - det rosa skäret finns med som på nästan alla andra gamla mattor. Rött var ju svårt att tvätta utan att det fällde.



Men på helt nära håll ser man att många av inslagen består av "stränggarn" eller flera tunna bomullstrådar i samma inslag. Det finns några vanliga trasinslag för att stadga upp mattan men många inslag är av sammanspolade garner.



Och på fransen är det helt tydligt; varpen är av tunna bomullstrådar solvade i samma solv. Det är allt från 4 till 12 trådar i samma solv om jag har räknat rätt. Det får mig att tro att mattan är vävd i Sjuhäradsbygden - kanske av äfsingar från förläggarindustrin som jag berättade lite om här. Eller kanske är det bara någon som har fått köpt billigt garn från någon fabrik? Såvitt jag kan se är det bara naturmaterial i trasmattan - det tyder på att den är gammal men hur gammal är svårt att säga. Det finns ju folk som bara använder naturmaterial nu också :-)
Jag gillar tanken på att mattan kan vara vävd av äfsingar och garnrester man har tagit vara på - men om det verkligen är så blir bara gissningar tyvärr...

spoltenar del 2

Jag förstår av kommentarerna och av mail att många inte känner till så mycket om spoltenar, de är vanliga att hitta på loppisar här. Bakgrunden är troligen att i Sjuhäradsbygden var förläggarindustrin viktig för försörjningen under många år. (En förläggare är en pengastark person som köpte in garn, fick tyget vävt i hemmen och så sålde tyget vidare till kunderna). Vävarna fick betalt per meter och det var därför viktigt att få ihop så många meter som möjligt för lönens skull. De använde sig av spolrockar för att spola inslag och göra varprullar (för att kunna använda varpsticka under varpningen). Det var vanligt att hela familjen arbetade tillsammans. Kvinnan gjorde det viktiga - nämligen vävningen - och fick så hjälp av den övriga familjen till spolningen. Bilden ovanför visar dels en mann dels en liten flicka som spolar och är tagen ur "Maskin Makt".


Den här bilden kommer också från Riksutställningars utsällningskatalog "Maskin Makt" från 1977. Det står att "På 1840-talet vävde hemvävarna i Sjuhäradsbygden 78 % av allt bomullstyg, som då försåldes i landet." Det är därför rimligt att vävarna använde sig av de hjälpmedlen de kunde. Man kan tänka sig att det att köpa en spolmaskin var dyrare än att få någon att göra en spolten ( eller göra en spolten själv) till den spinnrocken som troligen redan fanns i hemmet. Jag tycker nog också att det verkar mindre arbetsamt att spola med spolrock än att använda spolmaskin och så kanske de tyckte också.



Här är omslagsbilden till Björn Sterners bok "Textil hemindustri i Sjuhäradsbygden under 1900-talets första hälft". Där ser man också att kvinnan väver och mannen spolar på spolrock. Björn Sterners bok är en av de bättre böckerna om förläggarindustrin. Han har undersökt fakta, lönelistor, avstånd till firmorna, antal vävstolar och antal personer i familjen etc. och har fått fram trovärdiga uppgifter om hur vävarna egentligen arbetade. Han tar hål på en del myter som florerar kring hur snabbt de fick väva för att försörja sig och liknande. (En person kunde tex lämna in vävar för flera personers räkning och då går det förstås inte att räkna ut hur mycket en person hann väva under en vecka eller så...)

Allt detta bara för att säga att det troligen är spoltenar jag har köpt och även om man möjligen kan använda de till att spinna med så är de nog gjorda för att spola inslag och varprullar i bomull - till förläggarnas vävar för att vara helt precis :-)

en trasmatta

Det är för varmt att väva här hos mig så jag har tittat på mina gamla trasmattor istället. Den här ser väl rätt så vanlig ut? Till och med med det vanliga rosa skäret över sig. Det är den röda färgen som fäller - förr i tiden var rött svårt att få tvättäkta.



Här ligger mattan på golvet och om ni förstorar bilden ser ni att den inte alls är så vanlig som man skulle tro. Varpen är inte enfärgad men har fyra mörka varpränder, två i varje sida och inplock i ljus lila, gult, rosa och mörkblått. Själva trasmattan är vävd i tuskaft men den har effektränder med rosengång och är därför troligen solvad på 4 skaft Kypertränderna är också i olika färger - på den här bilden gulhvit, ljus lila, blek rosa, skarp rosa, ljus blågrå, ljus rosa og skarp rosa igen.



Här ser man hur många olika sorters tyger väverskan har använt - det var ju troligen en hon...
Nerifrån vänstra hörnet : vitt lakanstyg i tuskaft, ett varprandat tyg i tuskaft - brunt, grönt och vitt - kan det ha varit en klänning eller skjorta? Nästa tyg är i kypert i vitt, blått och lite rött och ser ut som traditionella handdukar. Därefter kommer ett tuskaftstyg i beige med lite grönt och rött, också en klänning eller skjorta?
Nästa rand är av skotskrutigt tyg i rött och svart - kanske i ylle eller något som skall likna ylle? Så kommer ett blåvitrutigt tyg i i tuskaft - en ljus rand i gråblå (eller är det granntyget som har färgat av sig?) den är i tuskaft och så en rand i ett brunt tyg som kan vara i trikot före det brungrönvita återkommer i två ränder. Därefter en rosengångsrand i ett lite stelt tyg i varp eller inslagseffekt, kan det ha varit överkast eller ett förhänge av något slag?



Här en annan bild där man ser att hon också har använt trikot-trasor. Den rosa rosengångsranden är i ett tyg som mycket liknar de rosa underkläderna i trikot man hade runt 50-talet. Kanske arbetade väverskan i textilindustrin i Sjuhäradsbygden? Eller tog sina egna underbyxor eller underkjolen? Det var stora modeller och mycket tyg :-) Några ränder är i viskos så det här är ingen matta från 1800-talet, den kanske är 60 år gammal eller så. Men det är i alla fall kul att se att någon har lagt ner så mycket arbete i den. Och så undrar jag: hur såg egentligen trasmattan ut när den var ny? Med alla färger och mönster? Var den snygg då också?

S och Z- sländor del 4

Små sländtrissor på Varbergs museum.


Det finns många flera textilforskare än de som jag har kollat upp förstås. Och jag har heller inte läst allt vad dessa har skrivit heller...
Men här är resultaten så långt:
Sunniva Lönning som jag har skrivit om här och som Lise Warburg hänvisar till, tar inte upp S- och Z-sländor alls.
Marta Hoffmann gör heller inte det men preciserar på ett ställe att en kvinna som spinner på spinnkrok är vänsterhänt och därmed ovanlig.
Gerda Cederblom i "Några av våra äldsta spånadsredskap och deras ättlingar" (Fataburen 1909) skriver heller inte om det.

Lise Bender Jörgensen som har skrivit mycket om S- och Z-garn skall jag läsa när jag hittar boken... Dessutom har arkeologen Eva Andersson forskat på textilredskap - det är möjligt hon också har synpunkter på det här.



Återstår Veera Vallinheimo:
Hon delar upp sländorna lite annorlunda: sländor utan hake och med eller utan trissa nertill, sländor med hake eller fåra uppe och med trissan närmare toppen och så slutligen spinnkrokar. För henne är inte trissan så viktig som för andra textilforskare - troligen för att

"Die Spindeln, die in Karelien und Lappland bis zur Gegenwart benutzt worden sind, haben grossenteils kein Wirteln. Da aber auch bei diesen Spindeln beim Beginn des Spinnens eine Wirtel verwendet wurde, die man nahe dem unteren Ende auf den Stab schob, besteht keine Veranlassung, die Spindeln ohne Wirtel als eine Besondere Gruppe abzugrenzen. Verwendete man solche losen Wirteln, so nahm man sie ab, wenn sich etwas mehr Garn um den Stab gewickelt hatte, so dass man das Gewicht und die Drehung regeln konnte."

Använder man inga trissor alls (ev. den kända potatisbiten) faller ju hela problemställningen förstås - och frågan om S eller Z-slända blir helt ointressant.


Vallinheimo skriver en hel del om "Spindelstäben" som väl kan översättas med "spinnkäppar" och hon refererar också från Jirlows artikel. Han har tydligen koncentrerad sig på att undersöka om trissan var uppe eller nere på spinnkäpparna och tror att det äldsta spinnsättet är att placera trissan uppe något som skall ha uppstått i Dalarna och därifrån spridit sig ut över hela Norden. Undantagvis kunde man hitta övertyngda sländor i Skåne, Halland och Gotland...samma i Finland och Estland. Undertyngda sländor hittades i Mitt-Sverige, Ryssland, Karelen och Lappland. I Sydnorge hade man undertyngda sländor förutom den i Osebergskeppet som ju var övertyngd...

Det finns vetenskapliga artiklar som kanske helst bör glömmas, det är länge sedan någon trodde att Dalarna var ursprunget till all sländspinning i Norden...

Däremot har Grenander Nyberg också några uppgifter om spinnkäppar:
"Med spinntenar utan trissa kan spinnas både tunnt och grovt garn, både z- och s-spunnet. Vid z-spinning snurras tenen som ovan beskrivits (hon håller strängen med tummen intill tenspetsen vid spinningen utan att fästa strängen i ett hak eller göra en slinga runt tentoppen, vilket inte är nödvändigt, då hon aldrig släpper sländan fri) . Vid s-spinning ligger den i handen nästan vågrät och snurras där främst med hjälp av handens tumme."


Jag funderar på om det inte behövs en grupp till dvs att man gör skillnad på spinnkäppar - raka runda stycken med eventuell förtjocknad på mitten som man kan sätta en tyngd på - och så spinnkrokar som är lite som naturväxta V'n - en gren med lite av trädets stam.

S och Z- sländor del 3

Grenander Nyberg hänvisar till Lise Warburg som skriver såhär:

”Eftersom det kan vara svårt att komma ihåg vad som er vad, kan man ha detta som minnesregel: S-snodd = stark =spanns åt vänster (det finns s i varje ord) Z-snodd = tvinning = zwirnen = spanns åt höger (inget s i höger).”

Warburgs minnesregel är alltså motsatsen av vad Grenander Nyberg tycker när det gäller garnets styrka. (S-spunnet spinns på övertyngd slända och passar för kardgarn).

Samma bild som i förra inlägget - den här gången är det från Warburgs bok.

Lite senare skriver hon såhär:
”När trissan således sitter upptill på sländan kan man inte få rotation på den genom att knäppa igång den med fingertopparna: i stället får man rulla den höger hand mot höger ben, eller vänster innerlår – som bl.a. egyptierna gjorde eller mot höften i riktning från dig ned mot knät. … Eftersom man alltid håller materialet med vänster hand och snurrar med den högra är det tydligt, att snodden på tråden blir motsatt den, där trissan sitter nedtill. Den första modellen (trissan nedtill) spinner Z-snodd, den senare (trissan upptill) spinner S-snodd. Därmed vare inte sagt att man inte kan spinna i motsatt riktning, det faller sig bara inte naturligt.”

Verkar det inte som om Grenander Nyberg har fått sin uppfattning om hur man spinner från Warburg? Om vad som "faller sig naturligt" och inte? Och jag, jag får nog absolut sluta att knäppa igång min övertyngda slända... :-)

Warburg fortsätter lite längre ner:
”Det är emellertid inte trissans placering som sådan, som bestämmer spinnsnodden, utan vilken ände av sländan som man snurrar. Snurras den nedifrån blir det S-snodd, snurras den uppifrån blir det Z-snodd.”

Det här är väl lite tveksamt som resonnemang... det är nog åt vilket håll man snurrar som har betydning. Men det verkar som om Warburgs sätt att tänka kring sländor och spinning har påverkat andra forskare och att det har blivit en "sanning" som andra upprepar. Framöver skall jag kolla lite på vad de säger om det här - men kanske blir det så att får jag nöja mig med att det bara är Warburgs uppfattning om att det faktiskt finns S- och Z-sländor som har spridits sig...

S och Z- sländor del 2

Marianne Eriksson från förra inlägget hänvisar till en artikel av Gertrud Grenander Nyberg när hon skriver om spinning på slända. Artikeln heter "Textilredskap av trä i det tyska Elisenhoffyndet från vikingatiden".

Där skriver Grenander Nyberg såhär:
”En av huvudprinciperna vid sländspinning är att sländan snurrar fritt sedan den satts i rotation med handen.”
”Då man sätter igång sländans rotation, gör man vid vridningen naturligen en handrörelse åt sig, så att en z-spunnen tråd uppstår.”

Här är det alltså frågan om vad som är "naturligt" och inte som gäller... Själv blir jag oftast lite tveksam när det argumenteras med att "det är naturligt att göra si eller så". Marianne Eriksson hänvisar till Gertrud Grenander Nyberg så hon har väl sitt på det säkra...

Här är en av mina gamla bottentyngda sländor. Den har utbytbara trissor och är riktigt bra att spinna med. Den är köpt på norska Husfliden för rätt så många år sedan och är möjligen tänkt att användas först med den stora trissan och efterhand som garnet tynger ned sländan, byter man till den mindre och lättare trissan.

Men Grenander Nyberg fortsätter med att skriva om övertyngda sländor:

”En annan metod är att ge sländan ett stöd, medan man sätter igång sländan och strängen får en första snodd. Enligt svenskt etnologiskt material har detta skett på så sätt att man suttit och rullat sländan mot låret från sig för att sedan låta den snurra fritt framför sig (Jirlow 1931; jfr Warburg 1974, 86)…”

Jirlows artikel från 1934 heter "Sländspinning i Sverige", den har jag tyvärr inte lyckats få tag i än. Det ligger en artikel av Jirlow på Projekt Runeberg. Den handlar om linberedning och linspinning men det står inget om S- eller Z-snodd. Warburgs bok tar jag i nästa inlägg :-)

Ett av mina första försök med en amerikansk övertyngd slända... hela garnkonen åkte av men det är i varje fall S-spunnet som det skall vara ;-)

Grenander Nyberg:
"Enligt den första metoden är det fördelaktigt att ha en undertyngd slända, där det färdiga garnet lindas upp på tenen ovanför trissan upptill på tenen. Vid spinning enligt den senare metoden är det bättre att ha trissan upptill på tenen (...)".

En liten uppsummering:
Eriksson säger att de egyptiska sländspinnarna spann lin i S genom att rulla sländan i riktning mot knäet och att en hängande slända ger Z-snodd.
Grenander Nyberg säger att man spann korta ullfibrer i S med övertyngd slända genom att rulla sländan i riktning mot knäet och att en hängande bottentyngd slända "naturligt" ger Z-snodd.

Frånsett det med korta och långa fibrer verkar de alltså överens och de verkar också tycka att det faktiskt finns S- och Z-sländor. S-sländor skall då vara övertyngda och Z-sländor skall vara bottentyngda.

S- och Z- sländor del 1

Bland spinnare kommer det ofta upp diskussioner om vilka sländor som är bra till vad och åt vilket håll man skall spinna, så jag bestämda att jag måste nog kolla upp lite mera seriöst vilka historiska fakta som egentligen finns. Det verkade rimligt att börja med Egypten!




I ”Textiles in Egypt 200-1500 A.D” skriver Marianne Eriksson om egyptiska linspinnare där de utnyttjade att linfibrerna vrider sig mot vänster när de är fuktiga.

“Spinning required the dipping of the string-like material into a vessel of water. The tow held in the left hand by the left thigh made the spindle turn in a circular movement and this type of rotation almost always produced an S-twisted thread.”

De höll alltså fibrerna med vänster hand vid vänster lår, snurrade runt sländan och rörelsen gav nästan alltid ge en S-spunnen tråd skriver hon. Men på alla bilder jag har hittat håller egyptiska spinnare sländan på höger sida...



Den här bilden har jag lånat från Spinnen und Weben som jag har skrivit om här. Lite längre ner i texten s.38 skriver Marianne Eriksson om bottentyngda sländor:

“If the whorl is placed low on the stick, the spindle rotates freely and gives a Z-spun yarn. This method is suitable for long elastic fibres, like wool.”

“When the spindle was then free to turn in the air, the yarn twisted to the right – Z-spun. It is possible that the Greeks might have introduced this method in Egypt.”

Vill man läsa mera om egyptisk textiltillverkning finns det lite info på Eternal Egypt

Men Marianne Eriksson verkar alltså ha uppfattningen att bottentyngda sländor ger Z-spunnet garn och topptyngda sländor ger S-spunnet garn.

Om det här hade varit en avhandling hade jag nog kollat upp alla referenser men nu nöjde jag mig med att följa de skandinaviska författarna, Grenander Nyberg, Warburg och Vallinheimo - de kommer i ett annat inlägg. Erikssons bok är annars riktig intressant - men kanske inte just det kapitlet om hur man spinner...

brickvävning i snartemo

För några veckor sedan lovade jag att lägga ut ett mönster för brickvävning i snartemo-teknik. Och här är det nu äntligen. Dubbelklicka på bilden så förstoras den - det går förresten att förstora alla bilder på bloggen genom att klicka på de. Tyvärr har jag inte någon bild på det färdigvävda bandet just nu, en annan vävare fick överta varpen så kanske kommer det en bild senare.

Snartemo är alltså en diagonalväv, namnet kommer efter ett fynd i Snartemo som jag har berättat om tidligare. Brickorna träds med de samma 4 färgerna i varje bricka och ställs därefter i en bestämd färgordning där placeringen av varje färg förskjuts ett snäpp för varje bricka - lättast ser man hur det görs på de nedersta fyra raderna. Där kan man också lista ut åt vilket håll brickan skall stå. På sidan av mönstret har jag ritat hur färgerna kommer om man vrider bakåt (röd-grön-gul-blå) eller om man vrider framåt (röd-blå-gul-grön). Det här mönstret har två kantbrickor i varje sida, en med 4 blå och en med 4 röda trådar.
Om ni får färgordningen fel i brickorna t.ex röd-grön-gul-blå istället för röd-blå-gul-grön kan man antingen börja väva i andra änden av varpen eller vända mönsterpappret upp och ner - då stämmer det igen med fram och bakåtvridningarna - jag vet ;-)

brickvävning Oseberg typ IV del 4

Når man vrider brickorna är det viktigt att inte hålla för hårt i bunten med brickor. Det skall vara lite mellanrum mellan brickorna så att trådarna som ligger mellan brickorna inte fastnar i varann.



Jag börjar vridningen framåt med tummen och styr samtidigt lite med långfingret.




Därefter fångar jag upp rörelsen med lillfingret och avslutar vridningen i uppåtgående riktning med lillfingret. Tummen följer med brickbunten. Egentligen använder jag bara tre fingrar - tummen först, så långfingret och till slut lillfingret. Genom att dra brickbunten lite fram och tillbaka får jag ett rent skäl, det är bra om man använder sticksigt ullgarn.







Såhär ser det ut när jag väver och vrider framåt. Jag stramar ofta inslaget med skytteln direkt, på filmen är det för lite inslag på bandskytteln och silket glider lite, det syns i början på filmen. Skytteln är också lite för stor för mitt 4 mm breda band. Många föredrar att lägga in inslaget och lämna en liten ögla i kanten, vrida om brickorna och så dra åt det första inslaget före man lägger in inslag nummer två.
Jag väver också med relativt lös spänning på varpen - brickorna vickar lite - men det blir lättare att slå till och framför allt får jag mindre belastning på ryggen. För några år sedan vävde jag ungefär 50 meter band på kort tid - då blir man mycket medveten om vilket arbetssätt som fungerar bäst för en själv! :-)

brickvävning Oseberg typ IV del 1

Margareta Nockert har analyserat brickvävningsfynden i boken "Osebergfunnet, Tekstilene" och jag har ritat upp mönstret efter hennes beskrivning - som jag gissar det har varit. Ingen nulevande person vet förstås hur det egentligen såg ut.
Tyvärr har museet lyckats förstöra mycket av fynden - "man måste ju förstå att svärden är viktigare" sa en expert - men Nockert har i varje fall gjort så gott hon har kunnat med det materialet som finns kvar. Boken är inte bra, det är sällan man ser en så rörig och dålig redigerad bok för inte att tala om att det tog över 100 år för att få den publicerad! För närmare 1000 kr får man nytryck av gamla artiklar, nya suddiga färgbilder och så några nyskrivna artiklar där iofs ett par är relativt intressanta.



Här är i alla fall min början på bandet som Margareta Nockert har analyserat. Bandet har 10 brickor och är vävt i siden och något växtmaterial som nu är borta. Nockert tror att silket i kantbårderna kanske var rött, den smala randen blev blå här men den kan lika gärna ha varit grön eller vilken färg som helst. Den är nästan helt borta nu men man kan fortfarande se att färgen har varit mörkare än den röda skriver hon. Den gula är det jag har tänkt mig som blekt lin (är det lin som har förmultnat?) - en ren gissning det också förstås.
Bandet hade öglor av inslaget i kanten, de användes troligen till att sy fast bandet. När band är oliksidiga är det ofta för att det skall sys fast på kläder eller något annat tyg. Det var 0.5 cm brett och har 20 silkeinslag/cm.



Mönsterritningen av mitt band som det ser ut nu. Här vrider jag alla brickorna framåt. Övre delen är bara för att man bättre skall se hur mönstret blir. Om man inte vill ha "taggar" i mönstret - den gula tråden i mittbrickan går lite på tvären var fjärde vridning - kan man vrida lite annorlunda men jag hoppar över just det nu.

Vill man varpa på traditionellt sätt är varpordningen såhär:
3 x 4 röda
4 blå
3 röda + 1 gul
2 röda + 2 gula
3 röda + 1 gul
4 blå
2 x 4 röda

Totalt 40 tr i 10 brickor

brickvävning Oseberg typ IV del 2

Här är vad jag använde när jag varpade i dag. Det är lite olika vilka redskap jag tar beroende på vilken typ av band jag skall väva. Till vänster är skärpet jag har runt midjan. Om någon präst känner igen tyget till sin mässhake beror det på att det är sytt av en bit av ett sådant tyg :-)
Därefter kommer mitt bandfäste och min lilla varpa. Överst ligger tre olika bandskyttlar och garnet som är silke 60/2 står på kvittohållarna. Inget av detta är egentligen nödvändigt för att väva. Det går bra att varpa på stolar, på golvvarpa eller mellan tvingar, man kan knyta istället för att ha ett bandfäste och så vidare.


Den färdiga varpflätan. Jag använder mina inte-så-lyckade band till att knyta med.



Jag föredrar brickor gjorda av spelkort och här har jag börjat träda brickorna. Jag lägger alla brickor åt samma håll och träder 4 trådar i varje bricka också det från samma håll. Jag kommer att vända brickorna rätt efteråt. Det går fint att träda alla brickor likadant så länge man inte har 3 olika färger i samma bricka.



Här har jag lagt brickorna i ordning. Det är den ordningen som finns på mönstret i förra inlägget och som jag har skrivit överst till höger på mitt "mönsterkuvert". Strecken där visar åt vilket håll brickan skall stå. Om det är svårt att hänga med här kan man lägga brickorna efter bilden bara. Jag tappade iofs ett par trådar och lyckades sätta de tillbaka fel ( bricka 4) men ordningen är korrekt.


De här två brickorna var alltså trädda åt samma håll från början men när jag vred den ena brickan så blir de plötsligt trädda åt olika håll - ja, det är något fel med vokabulären :-) Med spelkort ser man snabbt om det blir rätt. De här korten har jag använt i många år, de har blivit lite smutsiga under åren men funkar annars som helt nya.

brickvävning Oseberg typ IV del 3

Varpen är fäst i bandfästet och jag har satt i en nål för att hålla brickorna i ordning. Det går lika bra med ett band.



Fönsterhaken passade bra att fästa varpen i. Det går lätt att reda ut trasslet bakom brickorna genom att sära på brickorna.



Själva vävningen går till så att man vrider alla brickorna och så lägger i inslaget i skälet dvs öppningen mellan de övre och de nedre trådarna. Här vrider jag bara framåt än så länge och bilden visar utgångsläget för vridningarna. Inslaget skall redan vara ilagt när man börjar.



1. Brickorna vrids ett kvarts varv framåt och ett nytt inslag läggs in i skälet efter vridningen.




2. En kvarts vridning till och ett nytt inslag i skälet. Inslaget skall dras åt lite mera än i vanlig vävning - man vill ha varpeffekt på bandet och inslaget skall vanligtvis inte synas.



3. Och en vridning till och så ett inslag efteråt förstås. En kvarts vridning är det "normala" i brickvävning - antingen vrider man framåt eller så vrider man bakåt och man behöver inte vrida alla på en gång heller men just här gör jag det.




4. Och så den sista vridningen - då är man tillbaks till utgångsläget och skall ha vridit 4 kvartsvarv och ha lagt in 4 inslag. Man fortsätter såhär tills trasslet bakom brickorna blir så hårt att det inte går längre. Då vrider man kvartsvarv bakåt i stället och trasslet löser upp sig - man byter vridningsriktning med passande mellanrum.





En bild av bandet tagits lite på snedden så att man bättre ser hur mönstret bildas av trådarna i de tre mittbrickorna.
Om man är nybörjare blir det lite lättare om man tar ett grövre garn, mitt band blev bara 4 mm brett och det kan vara lite pilligt för en nybörjare. Det går bra med nästan vilket garn som helst men det skall helst vara starkt och hårt tvunnet. Virkgarn i bomull är lätt att jobba med eller möbelåtta om man vill ha ullgarn - men jag har vävd i allt möjligt från mattvarp till sytråd.