onsdag 6 maj 2009

lite teori om kardmaskiner

På spinnkursen diskuterade vi förstås mycket om olika sätt att karda. Det finns inte så mycket litteratur om det som passar för handspinnare men Allen Fannin som jag skrev om här har några sidor om hur man bäst kardar på kardmaskin och om hur man sköter sin kardmaskin.

Efter att ha gått genom inställningarna av trummorna (och slipning av nockorna!) på kardmaskinen, går Fannin över till att diskutera "Cylinder speed ratio" eller förhållandet mellan hastigheterna på de två trummorna. Huvudsakligen är det så att ju större skillnad det är i hastighet på de två trummorna, ju långsammare går det att föra över fibrer från lilla trumman till stora trumman. Han räknar ut det här genom att räkna på skillnaden i hastighet på trummornas yta (där nockorna sitter). Den skillnaden ändras inte oavsett om man vevar snabbt eller långsamt. Båda roterar förstås snabbt om man vevar snabbt - eller långsamt om man nu vevar långsamt.

Men för att kardmaskinen skall fungera bra så tycker alltså Fannin att man skall kunna ändra på skillnaden i hastighet mellan de två trummornas ytor dvs på hur snabbt fibrerna förs över till stora trumman.

Efter tesningen skall den första genomkardningen gå snabbt - fibrerna skall kardas mycket lite och snabbt föras över till stora trumman. Ett minimum av kardning behövs första gången tycker Fannin. Om ullen förs över för långsamt kardas fibrerna för mycket och risken är att de rivs sönder (fibrerna ligger fortfarande tätt tillsammans och dessutom i oordning efter tesningen).

För att ändra förhållandet emellan trummorna är det enklast att byta drivhjul på lilla trumman säger Fannin - och det ändrar alltså bara lilla trummans hastighet i förhållande till stora trumman.

Ashfords kardmaskin är ett exempel på en kardmaskin som har två olika hastigheter. Deras utväxling är 6:1 för grovkardning och 4:1 för andra gångens kardning. De verkar tycka att det räcker att karda två gånger.

Jag är osäker på om det går att ändra Strömsholms träindustrier kardmaskin genom att låta drivremmen gå en annan väg eller genom att ställa in lilla trummans avstånd från stora trumman möjligen? Bilder finns här och här. Och om det gör någon skillnad hur högt lilla trumman står dvs hur stort utrymmet mellan tråget och matartrumman blir? Det borde göra någon skillnad tycker jag men jag måste nog fundera lite mera på det där :-)

På Louets vanligaste modell kan man inte ändra utväxlingen, jag har visat bilder av den jag har lånat här och Louets egna bruksanvisning finns här. Spinoff hade en lite annorlunda artikel om hur man kardar på Louets kardmaskin som man kan läsa här.

Ashfords sätt att lösa problemet med olika hastigheter verkar vara det enklaste, det fungerar ungefär som trissorna på en vanlig spinnrock där man ändrar hastighet genom att byta spår i trissan. En av de nya modellerna hos Louet har också två hastigheter men jag har inte sett den annat än på bild.

Fannin fortsätter med att säga att vid andra kardningen skall skillnaden i hastighet vara något större än första gången dvs fibrerna matas över till stora trumman lite långsammare och lilla trummans drivhjul är något mindre. Det är lite oklart för mig om Fannin faktiskt menar att man skall hålla kvar fibrerna med handen också eller om det bara blir så av sig självt. Men fibrerna hålls alltså kvar på inmatningstråget lite längre och kardas därmed mera skriver han. Själva kardningen föregår mellan de två trummorna och fiber som redan är överförda till stora trumman kardas inte mera för det säger han - även om man alltså vevar hur mycket som helst efteråt. I Spinoffs artikel håller man däremot lockarna direkt mot stora trumman och där är det alltså handen som ger det motstånd som behövs för att ullen skall kardas.

Helst skall man förstås ha en kardmaskin med finare nockor till den andre och tredje omgångens kardning tycker Fannin. Tredje och sista omgången är den viktigaste, det är den som avgör kvalitén på själva fibern och på hur lätt den blir att spinna fortsätter han. Nu skall man använda det minsta drivhjulet så att ullen förs över till stora trumman så sakta som möjligt. Det skall vara en mycket tydlig skillnad på andra och tredje omgångens kardning. Om det inte blir någon skillnad måste man testa ett mindre drivhjul eller "revurdera kardmaskinens täthet". Så det så! :-)

Fannin föreslår också att man kan fästa en metallpinne mellan de två trummorna för att underlätta överföringen av fibrer till stora trumman dvs för att hindra att de lägger sig på lilla trumman. Metallpinnen kan fästas på insidan av kardmaskinen med spik. Jag skall testa det här någon gång och se om det fastnar mindre fibrer på lilla trumman.

Fannin och Lena Hammarlund är överens om att tre omgångar på kardmaskinen är lagom men det finns förstås andra spinnare som tycker helt annorlunda. Några tesar noggrant och kardar minst 6 gånger - och några tesar inte alls och kardar bara en enda gång. Som vanligt beror det nog mest på vad man gillar/kan själv och på vad man skall spinna :-)

3 kommentarer:

fale artut sa...

Det allra viktigaste är nog att prova själv, vad jag har märkt är att det är väldigt stor skillnad på ull! Och hur man orkar veva. det skall också vara roligt och inte för jobbigt och krångligt.
Kul att det finns mera att läsa!

Tina sa...

Hmm, jag förstår inte riktigt det där med pinnen - får gå hem och läsa i boken och se om det klarnar.

Jag har för mig att jag har sett andra kardmaskiner än Ashfords som har olika hastighet, men nu när jag tittar lite snabbt så hittar jag bara LOUET ELITE DRUM CARDER, den har 2 olika växlar. Det var inte den jag tänkte på, men jag kan ju minnas fel också.

Tack för ett bra inlägg - kardmaskiner är verkligen en halv vetenskap (om man så vill)

textil sa...

Det är intressant det där med hur man lär sig! Man måste förstås prova själv - men jag är glad varje gång jag slipper att "finna upp hjulet" igen och kan läsa mig till hur och varför. Sedan måste man som sagt testa och se om teorierna verkligen funkar!

Fannins pinne läggs mellan trummorna och stannar där av sin egen tyngd men hindras av spikarna att hoppa ur - tror jag då. Han skriver så här:
"When the licker-in is totally covered with fiber it cannot serve to present fiber to the swift for carding. Fortunately, the solution consists simply in laying a rod of ½ inch round cold steel between the two cylinders. A nail in the machine frame at each end of the rod will keep it in place. This bar remains in place during carding and will prevent the majority of fiber from being wrapped around the licker-in."
Jag skall testa så snart jag hittar en passande pinne! :-)