Navajo Plying eller tvinnade luftmaskor

Jag ville ju så gärna börja med min nya, fina ull så jag hade inte tålamod nog för att spinna två spolar av den gamla ullen. Dags att testa att tvinna från en spole alltså!
Det enklaste sättet verkade vara det som joyofhandspinning visar på sin hemsida - det brukar kallas Navajo plying efter Navajo-folket får man förmoda.
Det visade sig helt enkelt vara ett sätt att virka långa luftmaskor samtidigt som man tvinnar garnet - garnet blir då 3-trådigt men får knutar från varje maska. Det gick snabbt och enkelt att göra, lite svårt att styra tvinningen iom att luftmaskorna fastnade just där garnet var lite ojämnt men annars ett smidigt sätt att tvinna på. Den största nackdelen var emellertid knutarna - de känns och syns mycket tydligt, på bilden har jag dragit ut en knut så man ser lite bättre hur det blir.
Efter lite surfande hittade jag den här intressanta sidan om Navajo-folkets mattor. I mattor borde inte knutarna störa vilket kan förklara varför de använder det här sättet att tvinna (om nu namnet kommer därifrån)?



Nästa test skulle bli Andean Plying som visade sig vara ett sätt att nysta det 1-trådiga garnet runt handen för att få två löpändar och så tvinna som vanligt med början och slutet av nystanet samtidigt. Det verkade lite krångligt att nysta sådär så jag valde det lite enklare Handy plying istället. Frågan är om det inte går lika bra med nystmaskin... Alla tre sätten verkar mest vara bra om man har en mycket liten snutt garn t.ex om man får garn över på en spole - och sånt händer ju. Jag hade lite svårt att kontrollera tvinningen här också, tråden hakade fast eller löpte ut för snabbt rätt som det var, det kan nog iofs bero på min ovana men en extra hand hade varit bra att ha.

Om man faktiskt använder det här sättet att tvinna i Anderna och till vad de använder 2-trådigt garn har jag däremot inte lyckats ta reda på.

finull, texel, gute, leicester och lamm av blandras

Såhär mycket fick jag med mig hem från Egeby trumpetaregård- en hel säck fylld med många olika sorters exklusiv lammull! Här finns ren texel, ren gute, ren finull i olika färger (och också ren leicester men i en annan säck) och fällar av blandras. Några fick jag med för att det var speciellt bra ull och typiska exempel av rasen - och några bara för att jag tyckte om ullens struktur! Vilken tur jag hade!



En titt ner i säcken; det här är ullen från ett brunt finullslamm, finkrusigt och glänsande som det skall vara.




Förutom lammullen fick jag också med mig ull från en leicesterbagge. Den har mycket bra ull men luktar lite förstås så den blir nog tvättad. Hur jag skall tvätta har jag inte riktigt bestämt än - om det blir i kallt vatten eller i varmt - eller ljummet kanske? Med eller utan tvål, shampo eller speciellt ulltvättmedel? Eller havsvatten kanske? Vi får se - under tiden jag tar gärna emot förslag på bra sätt att tvätta.

Rocco klipper ett lamm på 1min 30 sek

Fårklippning och fårklippare del 2

Filmen i inlägget ovan är inte redigerad så det går faktiskt så snabbt som 1½ min att klippa ett får om man är proffs - mycket imponerande. I början ser man att Rocco lägger bukullen för sig, det är dålig ull som inte används men slängs.



Det är förstås tröttsamt att stå så här en hel dag - till sin hjälp har Rocco bland annat pannlampa och ett par speciella filtskor med snörning. De gör att han känner fårets rörelser bättre och har bättre kontroll - inte alla får tycker det är lika kul att bli klippt!



Men några av lammen står lugnt i sin box och inväntar klippningen.



Efter någon timma är många lamm klippta och de ser ut som om de forsöker vänja sig vid sitt nya utseende.



Alla lammen i denna klippomgången på väg ut - lite tvekande att börja med - men sedan springer alla på en gång.

En del av ullen från dagens klippning sorterad i säckar efter färg och ras. Ullen är fuktig (och varm) när den är nyklippt så den läggs i papperssäckar med tidningspapper mellan varje fäll. Varje får ger ungefär ett kilo ull lite beroende på ras, storlek och foder. Av detta räknar man med att få ut ungefär halvparten som garn. Mycket ull slängs för att den är av för dålig kvalite, för smutsig eller helt enkelt av fel sort - eller så finns det inte spinnerier som vill ta emot ullen. Klippningen är inte bara till för att få ull men av hygienska orsaker också. Fåren skulle nog inte överleva länge utan att klippas - om de inte är av de raserna som fäller ullen själva då.

Fårklippning och fårklippare

I tisdags var jag på en riktig fårklippning på Egeby trumpetaregård, det var mycket spännande för någon som bara har sett får klippas på studiebesök förut. Stort tack till värdparet! Bilden ovanför är från gården och visar tackor som blev klippta för ett par veckor sedan. Mest är det finullsfår men också några gutefår och några av blandras.



Gården hade anlitat två fårklippare, Rocco Zander till vänster och Håkan Johansson till höger för att klippa de resterande lammen. Mellan klipparna ser man nästa får på väg in och sopborsten - viktig för att sopa rent mellan varje får så att olika färger och olika sorters ull inte blandas. Det blev min uppgift och jag hade fullt sjå med att hinna med efter bara en fårklippare! Det kommer en film i ett senare inlägg där man ser hur snabbt proffsen klipper.




Just det här lammet var lite smutsigt, det gör att man ser tydligt hur bra ullens självrenande effekt fungerar. Nära kroppen är ullen helt ren. I förstoring ser man också hur småkrusig ullen är så det kan vara ett finullslam eller möjligen en blandras med finull i sig, jag får nog överlåta till proffsen att säga något bestämt här.

Viktoria Holmqvist och Erik av Pommern

Många brickvävare har funderat mycket på Erik av Pommerns bälte som finns på Nationalmuseum i Köpenhamn. Är bältet brickvävt eller inte? Vilken teknik i så fall?
Viktoria Holmqvist har skrivit en mycket intressant uppsats om bältet som examensarbete vid Väfskolan i Borås. Nu skall hon hålla ett föredrag på NESAT (North European Symposium for Archaeological Textiles) i Köpenhamn i maj 2008 - ni kan läsa mera om det på hennes blogg.
Det skall bli mycket spännande att få höra hur det är vävt, Vix är en av de få som är lika duktig på det praktiska som på det teoretiska - arkeolog och vävare som hon är.



NESAT är förresten en guldgruva för oss som är intresserade av historisk textil. Vix och jag har haft några olika projekt inspirerade av historiska textilier - inte alla har varit lika vällyckade men alla har varit kul. Här är en bild från en helg med en kurs i varptyngd vävstol - resultatet blev inte helt som förväntat som ni ser - men trevligt var det.



En bild av Vix jag tycker mycket om är denna, den är ett bra exempel på hur välsydda medeltida kläder skall se ut. Man ser tydligt att man får en annan kroppshållning i kläderna och förstår på en gång att kroppsidealen var annorlunda på den tiden. Vix skriver mera om just dessa kläderna på sin blogg.

montering av rockhuvud/linfäste på Louët S10DT

Louët S10DT är en bra spinnrock men bruksanvisningen är... inte helt obefintlig... men näst intill. Efter mycket bra hjälp från Spinnvilt har jag nu monterat rockhuvudet eller linfästet till spinnrocken. Man måste skruva i en rund bit som man sedan skruvar fast tvärstycket till och sedan skruvas linfästet fast i tvärstycket. Den runda biten måste skruvas i underifrån så jag satte spinnrocken uppochner på köksbordet med några böcker som tyngd.


Och jag behövde hjälp till att skruva - det var ingen bra arbetställning där under köksbordet. Om någon skall göra samma sak så kolla att skruvhålen står lite diagonalt så att träet inte spräcks.






Så här blev det till slut - rockhuvudet satte jag till vänster men man kan också flytta det till höger om man vill. Den lilla plastskålen för vattnet till linspinning står i sitt lilla hål men jag testar med ull, det skall bli fusk-kamgarn igen. Jag har lindat på ull som är kardat på maskin. Fibrerna går rätt väg i varje fall men riktigt kamgarn blir det förstås inte. Ullen är också lite för gammal och lite för fet så den glider inte riktigt som den skall - och det hade inte skadat med en omgång till på kardmaskinen heller! Än så länge har jag bara provat och det känns som om linfästet är lite för nära spinnrocken, vi får se hur det går när jag kommer igång på riktigt.

bondflickans brudklänning

På utställningen med mantlarna hade vi också en avdelning med andra kläder. Temat var bröllop och här är en bondflickas bröllopsklänning. Tyget är passande nog handvävt i tuskaft och jag har vävt med lin i inslaget och bomull i varpen, halvlinne alltså.



KerstinG har sytt klänningen, hon är en mycket duktig sömmerska som i somras deltog i Skrädderiförbundets utställning på Textilmuseet i Borås. Utställningen visas i Malmö i höst.



Ett exempel på Kerstins sömnadskonst som är med på utställningen. Det är också hon som har sytt dräkten med den turkosa blomman som man kan se som nummer två på Skrädderiförbundets sida

manteltyg i närbild

Det gula och det gröna manteltyget från förra inlägget i närbild. Båda är vävda i bomullsgarn på 4 skaft. Tekniken i det gröna tyget brukar kallas droppdräll.



Provbandet till den gröna manteln. Det blev till slut vävt med lite annorlunda vridningar men med samma trädning.



Ett lite svårare trädningsbetingat band, mönstret har många namn men kallas nog oftast Davidsstjärnan. Det ligger på det tuskaftsvävda manteltyget.

fyndplatser

Här hittade man Gerumsmanteln




Och här hittade man Bockstensmannen

Det är två av de bäst bevarade klädfynden i Sverige, sensationella båda två. Men det ser ut så här på fyndplatserna - två helt vanliga mossar. I ärlighetens namn står det också en skylt med lite text (som inte är med på bilderna) men letar man information om kläderna får man leta någon annanstans. Lite synd tycker jag, kläderna är mycket intressanta och kan ge inspiration till nya kreationer.





Här är vad det blev när jag skulle göra mantlar! Helt annorlunda än de bruna mantlarna från fynden - och omgjorda från manskläder till kvinnokläder. Tygerna är handvävda i bomull med dekorationer av band. De brickvävda banden på den gröna och den orange manteln syns tyvärr dåligt på den här bilden som är från en utställning för några år sedan.

Allen Fannin

Allen Fannin har skrivit en bok om vävning som jag tycker mycket om – han är en av de få som tar upp ergonomi och effektiva arbetssätt. Han var professor vid Syracuse universitet i USA tills han gick bort i en bilolycka i 2003.
Hans spinnbok Handspinning Art & technique är kanske inte lika genomarbetat – den kom ut i 1970 – men är intressant den också. Han går genom hela processen från fiber till garn i detalj inklusive bild på bryne för handkardor. Huvudsakligen skriver han om spinning på långrock och på vanlig gammaldags spinnrock, ett kapitel heter t.ex.: ”Yarn Defects from Improper Use of Flyer Wheel” eller ”Piece-up” där han visar hur man skarvar med en hand, bra om man spinner på långrock.




Fannin visar också skillnaden på fibrer kardat på handkardor – de blir liggande på tvären, och på fibrer kardat på maskin där fibrerna blir liggande på längden som i kamgarn. Jag har testat hans sätt att spinna dvs. hålla ullen med vänster hand och garnet med höger (om man är högerhänt). Samtidigt försökte jag att spinna ”fusk”-kamgarn med ull kardat på kardmaskin. I början gick det riktigt bra men på slutet kom fibrerna i oordning och garnet blev ”luddigt” med fibrer som sticker ut överallt. Härvan ligger på ett tyg i vadmal (3-skaftskypert) jag vävde för några år sedan.

Evas brickvävning

Eva SO använder en annan typ av vävstol för brickvävning än vad jag gör (se här). Hon har konstruerat och byggt den själv. En av de stora fördelarna är att hon använder damastlod för att spänna varpen och att hon arbetar med brickorna stående, de står på en liten låda där man kan ha skyttlar, garn och lite annat man kan behöva, mycket praktiskt. Detta är en bild från den senaste brickvävarträffen - vi är några stycken som ses för att väva med brickor ett par gånger i året.




Eva är en mycket duktig brickvävare och dessutom arbetar hon systematiskt. Här är ett lite urval av hennes provvävar - alla snyggt namnade med tekniken det gäller och iordninggjorda så att de passar i en låda. För mig som kanske lägger proverna i en plastficka är bara det imponerande.





Här närbild av ett av Evas exempel på teknikprov, just detta är dubbelsidig väv eller dubbelväv som många lite slarvigt kallar det (det är inga dubbla lager och bara ett inslag). Det är en av de relativt sätt enklare teknikerna men med Evas mönster med alla knutar och flätningar blir de mycket dekorativa.

spinna på turkisk slända

Ann spinner på YouTube

För några veckor sedan var jag och en kompis hos Ann i Skene och hälsade på. Ann visade hur hon spinner på slända och hur hon kammar ull. Det är alltid så kul att se hur andra arbetar och snällt av Ann att låta mig visa denna här filmen, tack för det! (Själv bara hmh'ar jag bakom kameran). Sländan är en turkisk slända - den kallas ibland grekisk slända också - och ger färdiga nystan. Det är Louëts små ullkammar hon använder. Ann har egna får och ullen hon arbetar med kommer från fåret "Ulla".

Handlingsburen kunskap är vad det handlar om - det är alltid lättare att lära sig ett hantverk om man får titta på hur folk gör. På Youtube finns det många flera filmer om spinning (och annat hantverk) så tipsa gärna om du hittar någon bra.

ufon i vävstolen

För ett par år sedan höll jag en kurs i dubbelväv och här är en bild av provväven till kursen. Mönstret är från Revsundslisten, en smal bård hittad i Revsunds kyrka i Jämtland. Den är daterad 780-980 e.Kr. av Margareta Nockert. Originalet är bara 15 cm brett, en vanlig bredd på den tiden verkar det. Min variant är mer än dubbelt så bred och är plockad med två trådar i stället för originalets en om en. Vivi Sylwan skriver också om listen i boken "Medeltida vävnader och broderier i Sverige" som tidigare kunde köpas i faksimilutgåva från Historiska museets butik. Det är en bra bok så jag hoppas den fortfarande går att få tag i. Jag ritade upp 2-3 av motiven men det finns flera på originalet.
Dags att väva ner de sista centimetrarna snart?





En mycket yngre väv: Detta är en så exakt kopia som möjligt av en väv från Orkdal, Sör-Tröndelag men självklart med moderna garner. Originalet är troligen vävt någon gång i slutet av 1800-talet. Tekniken heter solvad opphämta eller smålandsväv på svenska, skillbragd på norska - och den har också stått på vävstolen en bra stund nu. Det finns varp till tre stycken "åklær" - och inslagsgarn finns också...

handspunnet del 2

Slutresultat: 257 gram 50% ull/50% angora.





I närbild ser det ut så här.
Det kanske kan bli en sjal och en mössa? Eller ett par strumpor för frusna fötter?